Viktig feministisk forskning om ätande

Fantastiskt viktig feministisk forskning verkar gå obemärkt förbi. Kanske kommer den inte att ge några djupare teoretiska avtryck men har oerhörd potential att förändra kvinnors liv. Det handlar om mat och ätande.

Exakt hur många som lider av ätande, icke-ätande och fixering vid sina ”feta” kroppar vet vi inte, men rapporter om anorexia, bulimia nervosa och hetstätning bland unga tjejer bekymrar. Framförallt bekymrar avsaknaden av fungerande behandling och tillräckligt många behandlingsplatser.

Ata Ghaderi och hennes kollegor på Uppsala Universitet vid Institutionen för psykologi, verkar dock vara något på spåret. Inte bara har man funnit metoder som visat bra resultat, de kan tillämpas på egen hand.

Med hjälp av psykologen Christopher Fairburns behandlingsmetoder har man utvecklat självhjälpsprogram. Principen är enkel. Banting är inte tillåten. Istället ska det vara tre huvudmål om dagen plus två-tre mellanmål. Det gör att drivkrafterna till att hetsäta (och spy eller använda laxermedel) till stor del försvinner. Till det läggs att förstå vad som sätter igång cykeln på ett känslomässigt plan och lära sig alternativ. Självkänslan ska också stärkas och göras mindre beroende av vikt och figur.

Som ett led i arbetet har man översatt en av Fairburns böcker. Där finns inte bara hans självhjälpsprogram utan även redovisning av forskning som stundtals blir lite bisarr. Kvinnor med bulimia nervosa bor under några dagar i ett mänskligt matlaboratorium. De får äta vad de vill från automater. På så sätt vet forskarna exakt vad de stoppar i sig. När de sedan spyr räknas skillnaderna i kalorimängd som de ätit respektive kräkts upp.

Man förstår den pedagogiska poängen. För hur mycket kvinnorna än försöker blir de som mest av med hälften av kalorierna. Laxermedel eller urindrivande medel har inte någon som helst effekt. Genom detta, liksom genom att redogöra för de fysiska skador som uppstår genom dylik omild behandling, ska kvinnor få motivation attupphöra med beteendet.

Forskningen är feministiskt intressant ur två perspektiv. Det ena rör vad som orsakar kvinnors matmissbruk. Länge har feminister hävdat att det hör samman med alltför magra skönhetsideal och framgångsrikt lobbat fram mulligare modeller. Teorin verkar stämma, åtminstone till en viss del. För matstörningar som massproblem bland västerlandets kvinnor uppstod på twiggybrudarnas tid. Men att betrakta smala modeller är inte den utlösande faktorn till ätstörningar. Istället verkar bantning spela stor roll. Genom att späka sig och klassa viss mat som "förbjuden" uppstår en fysiologisk och psykologisk ond cirkel. Kanske ska vi som feminister inte fokusera så på de trådsmala tidningsmodellerna. Istället är det måhända bantningsbilagorna som ska bannas.

Den andra, och kanske viktigaste, feministiska implikationen av forskningen rör den upptagenhet vid vikt, utseende, späkning och hetsätande som upptar så stor del av kvinnors liv. Om forskningen och självhjälpsmanualen från Uppsala Universitet kan befria kvinnor från detta är mycket vunnet.

Länkar
Den svenska forskningen
Att övervinna hetsätning
Av Christopher Fairburn
www.cura.se

(LO tidningen)