Extremfeministerna körde över Winberg

När regeringens prostitutionsexpert Gunilla Ekberg slet av sig mikrofonen, eskorterade Evin Rubar till hissen och uttalade hotelser som råkade fastna på band fick vi se en glimt av det välde som råder på regeringskansliets jämställdhetsenhet. Och som tydligen rått under många år.
  Nu är frågan om Jens Orback tar jämställdhet på tillräckligt allvar för att se till att demokrati, i stället för envälde, råder på enheten.

Jag visste att det vi såg i dokumentärerna bara är toppen på ett isberg. I dag får professor Eva Lundgren ensam bära hundhuvudet medan till exempel Rikskvinnocentrums chef Gun Heimer går underligt fri. Trots att hon också författat den kritiserade rapporten ”Slagen dam”, fått bidrag på vägar som borde granskas och att centrumet styrs av ideologi snarare än vetenskap.

Av de alternativa feministiska forskare som skymtade förbi fick vi inte höra något om trakasserier, ständiga avslag eller tvister i arbetsdomstol vilket flera av dem fått utstå.

Så att mycket saknades i dokumentärerna visste jag. Men jag måste säga att jag inte förstått vidden av hur problematisk regeringskansliets jämställdhetsenhet är.

Åtminstone när det kommer till frågor som rör sex, makt och våld. Följer man upp kritiken som Ecpat, Kvinna till kvinna, Kvinnoforum, RFSU och Rädda Barnen framfört förstår man dock att där finns problem av gigantiska mått. Här är det inte vanlig svensk jämställdhetspolitik och hyggliga metoder som råder utan radikalfeminister med totalitära tendenser som styr.

Det huvudsakliga och allvarligaste problemet på enheten är att tjänstemännen inte förstår sin roll. I stället för att handla utifrån de direktiv som kommer av beslut fattade i riksdag och av regering agerar man som om departementet vore en egen ideologisk organisation, med en praktiskt vidhängande kassako.

Den demokratiska ordningen sätter man ur spel på flera sätt. En del tjänstemän vägrar helt enkelt att lyda order från ministern. Detta blev Lars Gårdfeldt i Nationellt råd för kvinnofrid varse under förberedelserna för en hearing om mäns våld. Bögars våld mot sina partners tyckte tjänstemännen att man skulle ”hoppa över”. Man tyckte inte att det ”passade in” på enheten. Detta trots Margareta Winbergs uttryckliga krav.

Man blockerar och censurerar allt som inte passar. Bara organisationer med ”rätt” ideologi får delta i råd, möten och hearings. Och då gärna sådana man startat själv (!), som Kvinnolobbyn. Det är så klart också bara dessa som får bidrag.

Detta blir absurt när Kvinnoforum, Sveriges absolut största jämställdhetsorganisation med 60 anställda som arbetat med traffickingfrågan sedan 1988, exkluderas och motarbetas – även inom ramen för enhetens kampanjer mot sexhandel. Det var denna typ av förfarande som föranledde Mona Sahlin att be de blockerade föreningarna att skicka information direkt till henne, så att det inte skulle ”fastna” hos någon tjänsteman.

Enheten utövar också direkt censur mot icke rättrogna texter. RFSU tvingades, enligt flera av varandra oberoende källor, av Gunilla Ekberg att stryka flera stycken i sin rapport ”Sex på köpet”. De stycken där sexsäljare sade att de kände makt över sina kunder.

Men är texterna alltför opassande vägrar man helt sonika att dela ut dem. Eller så slänger man dem. Detta öde verkar skriften om samkönad partnermisshandel, som Nationellt råd för kvinnofrid tog fram, ha gått till mötes. Och så undviks akademisk granskning genom att svenska prostitutionsforskare med kritiska frågor inte får svar på sina mejl. Andra forskare har nu väntat i två år på att få intervjua personal. Möten skjuts upp gång på gång.

När det inte räcker med censur går man på enheten över till hot, trakasserier och förtal för att isolera de opassande aktörerna. Departementschef Marianne Laxén skrev till exempel personliga brev till styrelseledamöterna i Kvinnoforum när dess ordförande Bam Björling uttalat kritik offentligt.

Regelbundet avråds internationella aktörer av representanter för enheten att ha kontakt med ”fel” svenska organisationer. Dessa varningar kan en jämställdhetsminister från Namibia, ambassadörer från Tunisien eller stora samarbetsorganisationer i Ryssland, EU eller USA vittna om.

Detta får till följd att den expertis som finns hos de blockerade organisationerna inte kommer allmänheten och politiken tillhanda. Det innebär också att Sveriges regeringskansli fått ett internationellt rykte om att vara inkompetent och totalitärt i jämställdhetsfrågor. Man vill inte ha med oss att göra. I stället väljer man att samarbeta med andra länder eller går förbi regeringskansliet och kontaktar organisationerna direkt. Tjänstemän på UD och Sida är rasande.

Det här är inte acceptabelt. Kvinnor är inte en andra rangens medborgare, utan förtjänar en väl fungerande och demokratisk jämställdhetsenhet.

Rättschefen på departementet, som ska se till att tjänstemännen inte går över sina befogenheter, måste reagera. Och framför allt måste Jens Orback agera. En genomgripande revision av hela enheten måste genomföras. Det finns gott om folk på departement, myndigheter och i organisationerna som är villiga att tala. Det finns också gott om pluralistiska jämställdhetsorganisationer där regeringskansliet kan hämta kunskap och stöd.

Jag hoppas att vi i framtiden kommer att associera begreppet ”att göra en Orback” till en modig man som verkligen gjorde något för kvinnosaken. Inte som tendensen är nu, en lydig gosse som likt föregående jämställdhetsministrar springer fanatiska radikalfeministers ärenden. För det var en sak till som Evin Rubar inte visade av det material hon hade till sina dokumentärer: Att radikalfeministerna tycker att Orback är en riktigt bra jämställdhetsminister. Så länge han inte tänker själv.

(Expressen)