Bara brådskan som förenar

När Fi låg i startgroparna förra våren betonades samma sak om och om igen. Partiet var till för alla kvinnor och alla medlemmar skulle ha makt att utveckla Fis politik. För att bilda mig en egen uppfattning betalade jag medlemsavgiften och tog mig till ett möte.Kvällen gjorde inget vidare intryck.
Gudrun Schyman, som skulle hålla en inledande föreläsning, var i sitt sarkastiska esse. De kritiska feministdebatterna som rasat under våren hade inte tilltalat henne. Efter att ha raljerat färdigt frågade hon om vi visste vad feminism var eller om hon kunde hoppa över grundkursen. 
 
Jag kände igen flera av kvinnorna i publiken, de var gamla i gamet redan när jag tog mina första stapplande feministsteg tjugo år tidigare, så det ville de gärna. Men så gjorde hon ändå det - körde grundkursen. Och drog över tiden på bekostnad av de påföljande medlemsdiskussionerna.

Precis som Schyman gärna gör sig lustig över sina kritiker, gör sig kritikerna gärna lustiga över Fi. Uppslag har det funnits gott om: politiska krav som ter sig irrelevanta och fåniga, medlemmar som slåss och gråter ut inför öppen ridå. Men efter att ha följt fi under en längre tid tycker jag att det finns betydligt allvarligare problem.
I en gemensam debattartikel i DN (1/3 2006) påstod Schyman tillsammans med Maria Carlshamre, som då precis anslutit sig till partiet, att de båda utgår ifrån en "feministisk ideologi" och att det därför inte gör något att de tycker olika i "sakfrågor". Frågan är om dessa uttalanden beror på okunskap eller om de är avsiktligt manipulativa. För det är inte alls primärt i sakfrågor feminister som Carlshamre och Schyman tycker olika.

I stället är ett fåtal sakfrågor det enda som förenar dem. Det finns inte heller en feministisk ideologi, som de påstår, utan flera. Eller rättare sagt: det finns flera feministiska teorier som på olika sätt beskriver orättvisor, förklarar dem och föreskriver lösningar. Och det är här skillnaderna uppenbarar sig.
Eftersom feministisk teori till stor del följer de stora idéströmningarna återfinns stora olikheter mellan till exempel liberal feminism och feminism som är marxistiskt influerad. Ett aktuellt och konkret exempel är de olika lösningar Anders Borg, chef på moderaternas riksdagskansli, och vänsterpartister föreslagit för att förbättra kvinnors liv och löner. Borg vill öka inslagen av marknadsekonomi bland annat genom att skapa bättre villkor för företagande och stärka den privata tjänstesektorn. Han vill också få fler kvinnor i arbete genom sänkta skatter och minskade bidrag.

Vänsterpartister vill i stället förvandla oavlönat arbete till avlönat genom att bygga ut den offentliga sektorn och öka tillgången till barn och äldreomsorg. Vänsterpartister vill också kvotera föräldraförsäkringen, införa rätt till heltid i lag och arbetstidsförkorta med bibehållen lön.

Det är inte bara ihärdigheten i Fis förnekande av den politiska höger-vänsterskalan som ger anledning till misstänksamhet. Enligt deras egna politiska krav står de definitivt för en vänsterpolitisk statsfeminism. De
delar vänsterpartiets krav ovan (plus att de till exempel kräver kraftigt ökade bidrag till ensamstående med barn). De vill också att det feministiska förändringsarbetet sköts av staten; de vill ha ett jämställdhetsutskott i riksdagen, ett särskilt jämställdhetsdepartement med vidhängande minister och en särskild myndighet.

Carlshamre, som är marknadsliberal och mot sex timmars arbetsdag, får här problem. Hon försöker undkomma dilemmat genom att hänvisa till att hon bara ska arbeta mot mäns våld mot kvinnor och prostitution. Alltså några av de sakfrågor som förenar feminister i Fi. Men inte ens dessa frågor kan med rätta kallas en gemensam feministisk agenda.

Att mäns våld orsakas av och är ett uttryck för könsmaktordningen är en radikalfeministisk analys som utmanats av feminister från andra teoretiska grenar sedan början av 1980-talet. Det har påpekats att även kvinnor är fullt kapabla att misshandla familjemedlemmar, begå sexuella trakasserier och köpa sex (eller frivilligt sälja det). Så till och med Fis minsta gemensamma feministiska nämnare hänger på en skör tråd. Och, måste tilläggas, detta är sakfrågor som de flesta andra partier redan driver.

Fis förståelse av olikhet stannar vid kvinnors kroppar, erfarenheter och identiteter. Olikheter i åsikter diskuteras inte. Inte heller tas nästa väsentliga steg i denna postmodernt inspirerade feminism: att det inte existerar en universell analys eller sanning och att själva ansatsen, att söka efter detta, är en patriarkal sådan.

Förutom denna okunniga, alternativt manipulativa, hållning är det mest anmärkningsvärda med Fi att de inte presenterar hur deras mycket kostsamma krav ska finansieras. Det närmaste en konkret ekonomisk plan som går att finna är att museer ska finansiera nyinköp av kvinnliga konstnärer (som det finns för få av) genom att sälja ut verk av män.

Att skriva en politisk önskelista är enkelt. Det svåra är att skapa ekonomiska förutsättningar för och sedan genomföra politiken. Beror avsaknaden av en mer detaljerad plan på att Fi vet
att det är just här oöverstigliga konflikter kommer att uppstå? Eller anses finanspolitik vara osexigt - något de bedömer inte appellerar till deras väljare? Det är i alla händelser allvarligt. Att överlåta finanspolitiken till män förstärker inte bara den traditionella könsuppdelningen. Män (och i det här fallet andra partier) ges makten över det som är själva basen för de politiska förändringar Fi vill åstadkomma.

Och medan Fi verkar ta lätt på finanspolitik satsar de desto mer på saker som "kärlek". Till detta har avsatts en särskild vecka, pamflett och sexpunktsplan. Ett besynnerligt drag. För om det är något feminister uppmärksammat under alla år är det de negativa konsekvenser själva idén om kärlek har på flickors och kvinnors liv. Det är föreställningar om kärlek och förväntningar på kvinnor i kärleksrelationer som gör att de ägnar mer tid åt obetalt hemarbete, sätter utbildning och karriär åt sidan, har svårt att säga nej till sex och inte går vid första slaget.
Oavsett min kritik kan jag inte låta bli att imponeras av Fis ambitioner, uppsåt och idoga arbete. Men jag är fortfarande fundersam över vilket inflytande gräsrötterna har.

Jag vet inte om det bara var jag som upplevde Schyman arrogant den där kvällen. Men medlemmar har kritiserat styrelsen för att inte vara så öppen och välkomnande den utger sig för att vara och vänt sig mot att användas som (och kallas för) "fotfolk". Kritiken verkar förnekas av ledargarnityret, vilket kan försätta kritikerna i en paralyserande paradox. Det går ju inte att ändra något som inte erkänns vara ett problem. Det är också svårt att framföra kritik om det resulterar i offentligt förlöjligande.

Det finns en annan oroande aspekt i Fis program och som hör samman med gräsrötternas inflytande. Det som förenar dem är att de har bråttom. Fi behövs i riksdagen, heter det, eftersom jämställdhetsarbetet går för långsamt. Inställningen vittnar om en viss historielöshet och politisk naivitet, men själva farten kan också ge upphov till bekymmer.
Politiska grupper får mycket av sin styrka genom lojaliteter och erfarenheter av ett ofta långt och träligt arbete i ungdomsförbund och arbetsgrupper. Det gör att den stress som uppstår av yttre tryck (som medial kritik och omgivningens skepticism) och inre stridigheter (åsiktsmotsättningar och personkonflikter) kan härbärgeras internt. Denna grund har inte Fi, vilket visat sig i diverse mediala utspel, vilket i sin tur ökat stressen.
Tid är också en grundförutsättning för att slipa politiska krav och strategier. Men framför allt: pådyvlad brådska gör att personer med mer erfarenhet och karisma lättare kan köra sitt eget race. Detta kanske ökar Fis chanser att komma in i riksdagen, men jag räds att det också medför att kvinnor som för första gången intresserat sig för partipolitiskt arbete aldrig kommer att engagera sig igen.