De oberörbara

"Hördu Petra, kommer inte den där boken snart?”

Det är Ingegärd som undrar. Lilian och Christina, sexsäljare som jag också haft lång och regelbunden kontakt med, verkar inte vara särskilt förvånade. De är nog luttrade efter 1970-talets kamp, när de inspirerade av den feministiska och vänsterradikala vågen startade Sexualpolitisk Front, en förening för sexsäljare.

I de nu gulnande programförklaringarna står att de ville få bort skamstämpeln kring prostitution, ändra lagarna som slog mot kvinnorna och stödja varandra. Men de ville också förhindra nyrekryteringen till prostitutionen och krävde därför kvinnors rätt till arbete med bra lön, utbyggnad av barnomsorg, förhindring av utslagning i skola och arbetsliv och ökade resurser till frivilligvård för alkoholmissbrukare och narkomaner.

Men det gick ju som det gick med den kampen. Efter att först blivit utlovade stöd av feminister och vänsteraktivister som Britta Stövling och Hjördis Levin och prostitutionsforskare med socialistisk aktionsagenda som Sven-Axel Månsson, blev de brutalt dumpade. De blev kallade ”strejkbrytare” i kvinnokampen, portade på politiska möten och attackerade i medier. Kvinnorna var ju inte ”mot” prostitutionen som sådan.
”Vi var nog inte förberedda varken Lilian eller jag på detta enorma hat och detta kompakta motstånd som mötte oss”, har Christina berättat. ”Man skulle tro att vi var farligare än Baader Meinhof. Det var så fruktansvärt hemskt. Hela samhället verkade komma på benen som en man liksom. Från polis till politiker till socialarbetare och till kvinnorörelsen för att hoppa på oss och knäcka oss.” Spåren efter dusterna finns att läsa i artiklar på Dagens Nyheters kultursidor och i Pockettidningen R från 1977.

De kraftfulla reaktionerna fick i vilket fall Christina och de flesta andra sexsäljare att dra öronen åt sig, medan Lilian fortsatte kämpa. Under årens lopp åkte hon på internationella konferenser för sexarbetare och kontaktade journalister som skrev om prostitution. Men hennes röst och synpunkter kom aldrig med i de färdiga alsterna. När vi först träffades märkte jag också hur de många årens frustrerade kamp hade satt sina spår, hon orkade inte längre göra motstånd. Och ännu värre blev det när sexköpslagen närmade sig.

”Vi ligger så illa till nu att ingen tar oss på allvar” sade hon en dag trött över telefon. ”De har sånt makalöst övertag i och med den nya lagen.” Hon mådde dåligt av den ständiga oron över att grannarna till henne ateljé skulle fatta misstankar och ange henne. Hon var orolig över att inte kunna tjäna ihop med tillräckligt med pengar när kundtillgången på gatan minskade. Hon hade fått svårt att sova, kände sig deprimerad och håglös.

Det var mina möten med Lilian, Christina, Ingegärd och många andra kvinnor som sålde sex som gjorde att jag engagerade mig i prostitutionsfrågan. Jag ilsknade helt enkelt till. För här mötte jag en marginaliserad grupp kvinnor som själva försökt förbättra sin situation men som inte fick något som helst stöd av dem som sade sig vara på de ”svagas” sida. Tvärtom blev de direkt motarbetade.

Huruvida jag tyckte att det var något ”bra” eller ”dåligt” att byta sex mot pengar var oväsentligt. Folk gör så många olika saker sexuellt vilket för en utomstående kan tyckas vara konstigt, men så länge det som sker, sker mellan vuxna, samtyckande individer finns inga etiskt hållbara argument för varken särbehandling eller diskriminering. Folk tjänar ju också pengar på en oändlig massa saker som vid en närmare eftertanke kan förefalla oändligt mer omoraliskt än att sälja sex.

Dessutom sade kvinnorna att de inte hade något emot sin verksamhet och inte tog skada av det. Eftersom många av dem var över både 50 och 60 år (och Lilian är nu nästan 70), hade barn, barnbarn och många andra slag yrkeserfarenheter bakom sig, verkade det lite väl förmätet av mig att tro att de inte visste vad de höll på med eller hur sexsäljandet påverkade dem.
Sex var också för många av dem förhållandevis odramatiskt. Karin jämförde med sitt tidigare arbete inom långvården:

Inom sjukvården är dom utbrända innan dom är 30 år och så går dom hemma som långtidssjukskrivna. Dom är helt slut. Samma sak gäller många jobb i dag, men främst inom vården för där får dom så dåligt betalt. Jag säger att jag hellre drar pick än torkar skit. Punkt slut. Det gör jag hellre, mycket hellre. Det är renare, det är roligare, det ger mer pengar och har inga nackdelar. Förutom massmedias syn på det! Så är det för mig, men så säger nog många andra prostituerade med. Okej, det är ett väldigt viktigt arbete att torka spottkoppar och borsta löständer, det är viktigt. Jag har också gjort det i fem år och det kunde också vara roligt att jobba där. Men de människor som jag arbetar med i dag är ju inte deprimerade. Det är ju människor som lever och som har lust. På långvården har dom lust att dö. Det är ju det som är skillnaden. Och det är ju mer destruktivt att vara där än att jobba med det jag gör nu. Här är ju livet, här är som att jobba på BB.

Senare, när jag läste den norska sociologens May-Len Skilbreis arbete om prostitution förstod jag att sexsäljares mer avslappnade inställning till sex, liksom motståndet mot att sälja sex, bland annat har med klass att göra. För den sexualmoral som ligger som en osynlig (om än ihärdigt förnekad) röd tråd genom det svenska tre decennier långa motståndet mot porr och prostitution är en medelklassens sexualmoral. Det är kärleksfull sex som sker i fasta relationer mellan man och kvinna som är den allra bästa. Vad som anses vara goda och dåliga sexuella handlingar är också tydligt. De penis-vaginala samlagen är bra, medan saker som s/m, analerotik och allehanda gruppaktiviteter går bort.

Som Skilbrei och många andra forskare påpekar är också relationen mellan arbete, självkänsla och privatliv olika ur olika klassperspektiv. Om ens egen identitet är nära knutet till arbetet – som det oftare är för medelklassen – kommer användandet av sex för att uppnå olika mål att påverka värderingar och privatliv. Att använda sex i arbetet uppfattas som dåligt eftersom arbetet säger något om vem man är. Men om man inte tycker att arbetet man utför säger särskilt mycket om ens person får inte samma situation samma effekt på självkänslan.
Skilbrei påpekar också att arbetarklasskvinnor är mer sårbara på arbetsmarknaden och att deras förhoppningar och förväntningar i större grad är förbundet med konsumentkraft, inte karriär. Legitima arbeten kan också ses som ett sämre val än prostitution för en del, för på hur många sätt går det att tjäna mycket pengar för att kunna skapa det liv man vill ha när ens möjligheter är begränsade?

En annan sak som ledde till att jag engagerade mig i prostitutionsfrågan var att sexsäljare inte bara blev motarbetade, de blev också utnyttjade. En kvinna som jag kallar Anna och som inte alls gillade prostitutionen – den hade skadat henne både fysiskt och känslomässigt - var glasklar med vem som utnyttjade dem och varför.

”Massmedia utnyttjar oss. Kvinnojourerna utnyttjar oss. Politikerna utnyttjar oss.” sade hon. Men utan att de utnyttjade fick något tillbaka. Hon fick inte vara en del av samhället och föra fram sina åsikter i offentligheten. Det enda hon tilläts göra var att säga att hon mådde så dåligt efter sina femton år på gatan, att hon fått så fantastiskt bra hjälp av samhället och var så tacksam över att Inger Segelström drivit fram sexköpslagen. Men hon skulle absolut inte få säga: ”Du, nu, jag är en prostituerad och jag ska jobba med det här i tio år till. Så jag tycker faktiskt att jag skulle få registrera mig som en firma. Så jag åtminstone kan få köpa en kapitalförsäkring.”

När jag frågade varför det förhöll sig på det sättet spände hon ögonen i mig och svarade att det berodde på att det var ”fult” att vara prostituerad i Sverige: ”Man är en svag människa, vi är offer. Det här är ju den här politiska grejen, att politiker då, eller kvinnojourernas organisation ROKS, dom kan ju bara föra fram sitt budskap genom att se till att jag är ett offer.”

Att se till att bara vissa röster hörs är ett av de mest kraftfulla maktinstrument som kan användas för att upprätthålla en hegemoni. Om kritiska röster inte finns i offentligheten kan makthavare upprätthålla skenet av att det inte finns någon konflikt i en fråga, utan att det råder konsensus. Genom att bara låta vissa sexsäljare säga vissa saker går det alltså att få det att verka som att kvinnorna i prostitutionen, som egentligen far illa av prostitutionspolicyn, stödjer den.
Själv råkade jag illa ut när jag först började ifrågasätta radikalfeministiska truismer för tio år sedan. Jag skrev en artikel i tidningen bang där jag undrade varför det aldrig talades om samkönad partnermisshandel, varför sexsäljare aldrig själva kom till tals och varför det blev ett sånt himla liv när kvinnor ville utforska delar av sin sexualitet som inte ansågs politiskt korrekt. Och det blev ett himla liv. Från att ha varit en uppskattad feminist och självförsvarsinstruktör blev jag persona non grata.

När jag sedan började forska och skriva om kommersiell sex blev jag tillskriven epitet som ”prostitutionsförespråkare” – en mycket allvarlig anklagelse eftersom den officiella definitionen av prostitution i Sverige är mäns våld mot kvinnor eller ”betald våldtäkt”. Vem vill lyssna på en våldtäktsförespråkare? Jag och andra kritiker ansågs också vara sponsrade av en lömsk sexindustri, vara ”nyliberala” eller ha en dold agenda (vilket framför allt män råkar ut för – de måste själva vara sexköpare). Allt effektiva sätt att kväsa kritik och debatt.

Att Christina och Lilian varit så koola under de tio år det tagit för mig att forska och skriva kanske inte bara beror på att de vet vilket motstånd alternativa förhållningssätt till prostitution väcker. De vet ju också hur komplex prostitutionen är och vilken tid det tar att kliva över de många fördomar och invanda föreställningar.

Det tog också tid för mig att förstå vad som låg under anklagelserna, det affekterade känsloläget, ohållbara argumenten och de paradoxala resonemangen. Och varför just denna grupp människor inte fick mer hjälp.

Ingegärd, som undrade om inte min bok var klar snart, anser att kvinnor i prostitutionen behandlas dåligt av svenska feminister. Hon menar till och med att om det är några sexsäljare är offer för så är det för feminister. Det är en maktfråga.

”Bestämma vill de där feministerna och Segelström och Winberg”, säger Ingegärd. ”De vill bara bestämma i riksdagen över alla prostituerade. Visst vill de det vet du. De sitter där och vill bestämma. Ha makt. Och sen får det bli hur galet det vill.” Men varför kan inte kvinnor själva få välja hur de vill leva?, undrar hon. Kanske verkar det jobbigt eller konstigt att några vill sälja sex, men de själva vill ju gifta sig och få barn, vilket inte alls hon vill, men det lägger ju inte hon sig i.

Det är svårt att acceptera sexuell olikhet, även för kvinnorörelser, vilket socialantropologen Gayle Rubin påpekade redan i början av 1980-talet i sin artikel ”Thinking Sex. Notes for a Radical Theory of the Politics of Sexuality.”. Sexualiteten är också indelat i ett hierarkiskt värderingsssystem, där sex för pengar hamnar långt nere i botten. Men det är ännu svårare att acceptera kvinnors sexuella olikhet, särskilt när den inte är sådär fin och vän och kopplad till kärlek och närhet som den borde vara.

I förra numret av Arena (4/06) skrev Ulrika Dahl om horstigmat och uppmanade till solidaritet mellan de fina och dåliga flickorna. Något som inte är helt lätt.
Horstigmat är enligt sociologen Gail Pheterson en social kontrollmekanism som drabbar alla kvinnor och gör dem ständigt vaksamma på sitt beteende. Kvinnor vet om att de i den ”fallna” kategorin blir betraktade som paria, utstötta ur den sociala gemenskapen och utsätts för straff och sanktioner. De flesta kvinnor försöker därför befinna sig bland de ”goda” och ”ärbara” kvinnorna och bete sig propert, rätt och riktigt.

Men om ”vanliga” kvinnor kan råka ut för social bestraffning är det ännu värre för ”riktiga” horor. För förutom samhällets förakt har de ett helt juridiskt system mot sig, menar Pheterson. Lagar och förordningar som stiftas kring prostitution görs förvisso under kvinnoskyddsflagg, men till syvende och sist är de som drabbas just dessa kvinnor.

Att kvinnorörelser så ogärna solidariserar sig och arbetar tillsammans med kvinnor som säljer sex beror dels på att horstigmat förblindar, menar Pheterson. De som brukar protestera mot diskriminering märker inte att prostitutionslagar främst drabbar sexsäljare. Men horstigmat ”smittar” också. Kvinnor måste hålla sig på avstånd från dem som fått horstämpeln på sig, hon måste se till att inte själv smittas ner. Kvinnorörelsen är också, liksom alla andra politiska rörelser måna om att vinna respektabilitet. Därför kan de inte syssla med de fallna kvinnornas frågor – annat än ta hand om de som vill inlemmas i den ”goda” och ärbara kvinnokategorin igen, de som tar avstånd från sitt tidigare liv och leverne.

Det finns också annat som kan förklara diskrimineringen av sexsäljare och som har att göra med traditionella föreställningar och sex och kön.
En av de saker som överraskat mig mest i sexsäljares berättelser var hur ofta de beskrev sina manliga kunder som sårbara, som mer i behov av en kram och känslomässig närhet än sex, och att männen kom till dem för att få det slags sex de skämdes för. Jag började undra om detta var en av anledningarna till varför sexsäljares röster inte hördes i debatterna. Vad sexsäljare känner till och ser av män går tvärt emot den gängse heterosexuella mansbilden – mannen som alltid är i kontroll, är potent och sexuellt dominant.

I förrförra numret av Arena (3/06) förde idéhistorikern Susanne Dodillet fram en mer radikal idé när hon förklarade varför det tyska miljöpartiet anser att sexsäljare diskrimineras. De menar att sexsäljare har en intim och desillusionerad inställning till manlig sexualitet, vilket är något män inte vill ska avslöjas. När sex blir en ekonomisk process undermineras också den manliga fiktionen om samlaget som ett framgångsbevis. Så för att undvika att sexsäljare offentligt sätter den manliga självuppfattningen på spel diskrimineras sexsäljarna och positioneras som en minoritetsgrupp.

Inte heller får man bortse från den traditionella överenskommelse kvinnor tvingats göra med män för att känna sig trygga. Socialantropologen Carol Vance menar att på grund av att mäns sexualitet uppfattas vara aggressiv, lättantändlig och okontrollerbar har kvinnor tvingats in i ett köpslående som får konsekvenser för både det privata livet och den feministiska politiken. Eftersom kvinnligt begär anses förorsaka manligt sexuellt våld måste kvinnor inte bara vaka över sina egna sexuella impulser (och som hon säger hålla kjolarna nere och byxorna uppe) – de måste också se till att alla offentliga uttryck av sex stängs ner. Som pornografi. Som ”sexualiseringen av det offentliga rummet”. Som prostitution. Dessa saker anses ju inte (felaktigt) bara vara mäns våld mot kvinnor, de anses ju också leda till det.

Men varför är det just i Sverige som motståndet mot prostitution, och andra former av kommersiell sex för den delen, är så exceptionellt kompakt? Och varför drivs det framför allt av vänstern? Säkert har det att göra med hur agendan formulerades och sattes redan under den första moderna vågens motstånd mot porr och prostitution i mitten av 1970-talet. Då slog aktivister, forskare och sakkunniga i den tidens prostitutionsutredning fast att prostitution var en mans onani i ett kvinnosköte och resultatet av både kapitalism och patriarkat. Majoriteten kom från vänsterrörelsen och de övriga utgjordes framför allt av kristna grupper. På samma sätt förhåller det sig än i dag och på parlamentarisk nivå. Det är riksdagsledamöter från vänsterblocket samt kristdemokrater som motionerar för förbud mot porr och ”sexualisering av det offentliga rummet” och som har varit drivande i ökad lagstiftning mot prostitution. Säkert har det i sin tur att göra med vad Channa Bankier definierar som en kamp som finns i alla kulturer och politiska rörelser – den mellan dionysisk extas, njutningar och fest å ena sidan, och puritansk ordningsamhet, skötsamhet, nykterhet och omsorg om folkhälsan å den andra.

Men mest av allt har det nog att göra med svenska självbilder, för policy ”gör” saker på andra nivåer än de instrumentella.
Socialantropologen Don Kulick menar att det finns flera relaterade och ihållande självbilder om svenskhet. Dessa är sammanlänkade med hela folkhemsidén och har utvecklats sedan 1930-talet och stärkts under 1960- och 1970-talen. En av självbilderna är den om moraliskt rättfärdighet. Neutralitetspolitiken, det starka motståndet mot kriget i Vietnam, regeringsstödet till Kuba och ANC i Sydafrika gav en hel generation svenskar en känsla av att vara mer politiskt medvetna, humana och moralistiska än människor i andra nationer. Men självbilden hamnade i kris när den svenska ekonomin gick sämre, ”neutraliteten” ifrågasattes och välfärdssamhället monterades ned. En av Kulicks teser är därför att sexköpslagen är en respons på Sveriges inträde i EU. Om EU kan ses som en ”politiskt kropp” vill Sverige gärna vara den kroppens samvete. Med hjälp av sexköpslagen kan Sverige falla tillbaka på rollen att främja viss moralisk hållning. Genom att identifiera vissa frågor som moraliskt entydiga (som prostitution) och genom att ”ta ställning” kan Sverige porträttera sig som en slags moralisk fyr som andra kan tänkas vilja följa.

Så en av de saker som den svenska prostitutionspolicyn ”gör” är att upprätthålla en nationell identitet. Inställningen kom också fram med all önskvärd tydlighet när jag träffade Inger Segelström. Jag frågade henne varför hon trodde att andra länder legaliserade prostitution samtidigt som vi kriminaliserade den med hjälp av sexköpslagen. ”Men vi har kommit längre än resten av världen”, svarade hon. Och orsaken till att Sverige kommit längst berodde på att socialdemokraterna nu var hälften kvinnor på sina kongresser, så allt de behövt göra med sexköpslagen vara att utnyttja sin rösträtt och få med ”en schysst man” för att få majoritet för lagen. ”Därför går vi nu före i Europa och resten av världen”, sade hon stolt.

För mig, som tog mina första politiska steg bland anarkisterna på Götgatsbacken i ett Stockholmskt 1980-tal, har det varit ett självklart politisk och ideologiskt val att lyssna på, och tro på, kvinnorna i sexbranschen. Att inte omyndigförklara dem, utan istället lära av dem och ge dem offentligt stöd. Och ställa ingående frågor om makt. Så när jag de senaste åren vandrat mellan Timbros lunchmöten och kaffedejter med redaktörer och skribenter på tidningar som Arena, LO-tidningen och bang har situationen ofta känts både ensam och surrealistisk. På Timbro har det varit högt i tak och de funnits en nyfikenhet för mina idéer, medan jag varit mer ideologiskt-praktiskt besläktad med tänkarna och aktivisterna från vänsterhåll där jag inte funnit samma öppenhet. När jag befunnit mig i andra länder och umgåtts med socialdemokratiska politiker har den svenska situationen tett sig än mer surrealistisk. För dem är facklig organisering och likaberättigande för alla arbetande kvinnor och män en självklarhet Läget är ju annorlunda i dag än för tio år sedan. Det är fler sexsäljare som kommer till tals (om än anonymt) och det är några fler skribenter, forskare och aktivister som ger andra perspektiv på prostitution och prostitutionsdebatter. Inte heller råkar jag och andra ut för samma slags attacker som tidigare. Men jag längtar efter något mer. För känslan sexsäljare ofta förmedlat är den känsla som uppstår i vad som brukar kallas den tredje dimensionen av makt, när det gått så långt att förfördelade personer inte ens försöker göra motstånd – de tror att det är lönlöst. Den första dimensionen, när en person förmår en annan att göra något den egentligen inte vill, är på ett sätt lättare att identifiera och hantera. Liksom den andra dimensionen, när vissa aktörer utesluts och vissa frågor inte tas upp. Detta går att påtala och försöka förändra.
Men vad ska man göra när själva behoven och förståelserna hos förfördelade grupper och individer påverkats? Indirekta maktprocesser och psykologiska anpassningar till maktlöshetskänslan gör att en konflikt inte ens manifesteras, menar maktforskaren Stephen Lukes. Och anpassningen kommer av att den marginaliserade gruppen är så van vid ständiga nederlag att de skapat omedvetna reträttmönster, känner självförakt och likgiltighet inför sin egen situation.
Visst går det väl som Sanna, en ung före detta sexsäljare, som pluggat både statsvetenskap, genus och filosofi, uttrycker det. ”Horfeminister, feministhoror och porrfeminister kan faktiskt mötas – när vi gjort upp med ett och annat.”

Men då krävs det något mer av frihetliga, radikala och feministiska tänkare och aktivister, från såväl liberala som socialistiska falanger. Något som har att göra med att våga vara obekväm – även i de egna leden och sammanhangen.

(Arena)