Inte bara män misshandlar

Det är synd att de feministiska debatterna om mäns våld mot kvinnor tagit den vändning de gjort. Men jag är själv medskyldig. Under min tid som självförsvarsintstruktör, på 1980 och 90-talen, pläderade jag för att överge komplexa psykologiska och sociala förklaringsmodeller till för radikalfeministiska - män slog och våldtog eftersom de hade makt över kvinnor, punkt slut.

Men verkligheten visade sig inte vara så enkel. Först kom jag i kontakt med lesbiska som blivit misshandlade, sedan med bögar med samma erfarenheter och till slut män som utsatts av sina kvinnor. Och våldet, terrorn och psykningarna var precis de samma som vad heterosexuella kvinnor utsattes för.

Nu när det finns flera studier visar det sig till och med att omfattningen verkar vara desamma – mellan 25% till 35% har haft en partner som misshandlat dem. Det här var inte helt lätt att ta till sig – eller börja prata om offentligt. Något som tidigare varit enkelt blev himla komplicerat.
Och min tidigare popularitet i de feministiska kretsarna dalade betänkligt. Men samtidigt kändes det skönt. För jag förstod att om vi inte hade de rätta förklaringsmodellerna kunde vi inte heller hitta de rätta lösningarna. Inte heller var jag särskilt förtjust i den selektiva solidaritet jag själv uppvisade – varför skulle bara vissa som blev slagna få hjälp och uppmärksamhet?  
Att idag ta upp samkönad partnermisshandel och män som blir misshandlade av sina kvinnor går lättare, men väcker fortfarande en del oroande reaktioner. Det ignoreras eller bortförklaras –”det måste vara den som spelar man som slår” eller ”män som säger att de blir misshandlade ljuger”. Eller så nämns fenomenen i en liten bisats eller parentes som inte ruckar på den övergripande tesen. Män slår kvinnor för att det har makt. Punkt slut. 

Men relationer och människor är komplexa. Och en teori som skall komma till rätta med något så svårt och stort som partnermisshandel måste reflektera denna komplexitet. Hur krångligt det än blir. För det handlar om människor som lider, som är isolerade och som behöver hjälp. Då är det inget annat än feghet och bekvämlighet att gömma sig bakom snygga, förenklade feministiska förklaringsmodeller.

Problemet är att det som för tjugo år sedan var en isolerad radikalfeministisk tes som framförallt drevs av Roks, nu är en som till och med regeringen driver. Den stora utmaningen är därför att uppvärdera och lyfta fram alla de psykologiska och sociala förklaringsmodellerna, de som jag själv en gång avfärdade. De som kan förklara varför andra än män slår. De som bättre kan förklara varför den som misshandlar säger känna sig maktlös. De som bättre kan hitta sätt för den utsatta att bryta upp på ett känslomässigt och fysiskt säkert sätt.
Och som bättre gör att vänner och anhöriga snabbare fattar misstankar och som gör att den som blir misshandlad blir trodd – även när förövaren inte är en man eller offret en kvinna.  

(SIF tidningen)